Kendons historia

(Fritt översatt från Internationella kendoförbundets hemsida.)

Det japanska svärdets födelse

När man ser tillbaka på kendons historia finns det flera viktiga milstolpar som man inte kan bortse från. Den första är såklart introduktionen av det japanska svärdet under 1000-talet (mitten av Heian-perioden, 794-1185), med ett svagt kurvad blad och utbuktande åsar längs sidorna (shinogi). Denna typ av svärd ska först ha använts av en klan i norra Japan som stred till häst under 800-talet, och därifrån spreds svärdet till samurajerna. Tillverkningsmetoden utvecklades snabbt under den tidiga samuraj-perioden (sent 1200-tal).

Muromachi-shogunatet (1392-1573)

Efter Onin-kriget (1467-1477) rådde närmast anarki i Japan under några hundra år. Under denna tid utvecklades många olika kenjutsu-skolor. Till en början var svärdsteknikerna främst inriktade på strid mot motståndare i tung rustning, men 1543 introducerades skjutvapen för första gången på ön Tanegashima strax söder om Kyushu. Metoderna man hade utvecklat för att utvinna och gjuta järn kom nu att användas för att tillverka skjutvapen, och med det förändrades också svärdsträningen mot en lättare och snabbare närstrid. Erfarenheter från stridsfälten ledde till utveckling både av svärdssmidet och teknikerna för att använda det. De senare har bevarats till vår tid genom olika skolor som t ex Shinkage ryu och Itto ryu.

Edo-shogunatet (1603–1867)

Från början av Edo-perioden (1603-1867) upplevde Japan en tid som präglades av fred. Under denna tid började svärdsteknikerna förändras från att ha varit tekniker för att döda människor till att bli tekniker för att utveckla människor. Koncept som katsuninken (även katsujinken), “svärdet som ger liv”, och andra teorier om en rättfärdig svärdskonst kom till under denna period, liksom många idéer om hur en samuraj skulle leva sitt liv. Många av dessa idéer sammanfattades i böcker, t ex Heiho Kadensho (“The life-giving sword”) av Yagyu Munenori, Fudochi Shinmyoroku (“The Unfettered Mind”) av Takuan Soho och Go rin no sho (“The book of five rings”) av Miyamoto Musashi. Dessa och många andra böcker med teorier och tankar om svärdskonst som publicerades under Edo-perioden har blivit klassiska verk som influerar kendo-utövare än idag.

Vad alla dessa böcker hade gemensamt, var att de försökte lära samurajerna hur de skulle leva bortom döden. Lärdomarna skulle användas till vardags, och de samurajer som följde denna lära levde enkla liv, odlade sina intellekt och hängav sig åt att förfina stridskonsten. De skulle kunna skilja det goda från det onda och vara beredda att offra sina liv för sin klan och sina överherrar om situationen krävde det. I moderna termer kan man säga att de var både byråkrater och soldater. De s k bushido-andan som växte fram under dessa fredliga 246 år är fortfarande en viktig influens i japansk kultur långt efter feodal-systemets kollaps.

Under denna fredstid började också Naganuma Shirozaemon-Kunisato från svärdsskolan Jiki Shinkage ryu att utveckla skyddsutrustning som han använde för att etablera en träningsmetod med bambusvärd, shinai. Skyddsutrustningen vidareutvecklades sedan av Nakanishi Chuzo-kotake från skolan Itto ryu, som bland annat införde ett ansiktsskydd av järn och rustningsdelar av bambu. Dessa blev snabbt populära, och runt sekelskiftet 1800 var det vanligt att samurajer reste runt för att utmana varandra i dueller med bambusvärd som ett sätt att förbättra sina kunskaper i svärdskonst.

Under 1800-talets början utvecklades nya typer av utrustning som yotsuwari-shinai, bambusvärd av fyrdelad bambu (likt de som används idag). Dessa var betydligt mycket mer flexibla och hållbara än de täckta fukuro-shinai som de ersatte. Man började också förstärka bröstharnesket (do) med läder och täcka det med lack. Under denna period blev tre populära dojos kända som “the three great dojos of Edo”. De var Genbukan under ledning av Chiba Shusaku, Renpeikan under ledning av Saito Yakuro och Shigakkan under ledning av Momoi Shunzo. Chiba försökte också systematisera de tekniker som användes i shinai-träningen genom att skapa “Sixty-eight techniques of kenjutsu” där han klassificerade tekniker utifrån träffpunkt. Flera tekniker bär fortfarande idag de namn som Chiba tilldelade dem, däribland oikomi-men och suriage-men.

Meiji-restaurationen (1868)

I samband med Meiji-restaurationen 1868 upplöstes samuraj-klassen och det blev förbjudet att bära svärd. Många samurajer stod plötsligt utan jobb, och kenjutsu tappade i popularitet. Ett misslyckat försök att återupprätta samurajernas makt gjordes 1877 (Satsuma-upproret), men ledde till att kenjutsu fick en viktig plats hos Tokyo-polisen. Den första budo-organisationen, Dai-Nippon Butoku-kai, bildades 1895 för att främja de japanska kampkonsterna. Några år senare (1899) publicerades boken Bushido i engelsk översättning och fick stort genomslag internationellt.

Taisho-perioden inleds (1912)

Vid 1900-talets början utgjordes det som skulle bli kendo fortfarande av en ganska spretig uppsättning traditioner, men ett viktigt steg mot en gemensam kendo togs 1912 då man etablerade en uppsättning gemensamma kata under namnet Dai-Nippon Teikoku Kendo Kata (senare Nippon Kendo Kata). Dessa kata utgjorde en gemensam plattform för många svärdsskolor för att föra vidare sina traditioner, och var en de första gångerna namnet kendo användes på detta sätt. Introduktionen av kendo-kata hade också som mål att lära ut korrekt användning av händerna och korrekta svärdsvinklar i huggen, eftersom man såg att utövare använde shinaien på sätt som inte skulle fungera med ett riktigt svärd.

Efterkrigstiden i Japan

Det tidiga 1900-talet präglades av stark nationalism i Japan, och svärdskonsten var en viktig del i detta. Samurajideal framhölls för att fostra soldater villiga att dö i krig, och som ett resultat förbjöds japansk kampsport när Japan ockuperades av de allierade efter andra världskriget. Budon gjorde ansträngningar för att hitta nya, fredligare former igen och 1952 bildades Zen Nippon Kendo Renmei, alljapanska kendoförbundet. Kendo har än idag en viktig plats inom det japanska skolväsendet, och utövas av miljontals människor oberoende av kön eller ålder. Kendon har också spridit sig över världen, med alltfler internationella utövare. Det internationella kendoförbundet (FIK) bildades 1970 och det första världsmästerskapet i kendo hölls i Tokyo samma år. Kendo-VM har hållits var tredje år sedan dess med undantag för det 18e VM:et som skulle hållits 2021, men som fick ställas in p g a corona-pandemin.

Svensk kendohistoria

Vi vet faktiskt inte när kendo för första gången utövades i Sverige, men den första dokumenterade kendo-träningen kom igång i Stockholm 1963 på initiativ av Robert von Sandor. Till en början fick man instruktioner från Roald Knutsen, då 3 dan, från Storbritannien. Några år senare fick man också kontakt med Watanabe Akio, 5 dan, som agerade rikstränare i kendo under några år och även coachade det svenska laget på det första världsmästerskapet i kendo 1970.

Under året 1969-1998 fick Sverige också särskilt stöd från alljapanska kendoförbundet (ZNKR) som bistod med erfarna kendoinstruktörer som kom till Sverige nästan varje år, ett stöd som var mycket viktigt för kendons utveckling i Sverige. Svenska kendoka var redan från start aktiva och åkte på läger och tävlingar runt om i Europa och världen och den första riktigt stora tävlingsframgången kom 1989 då Sverige vann lag-guldet på kendo-EM i Amsterdam. Det vinnande laget bestod av Per Bjerlow, Kent Bjursten, Anders Edring, Björn Gustavsson, Jens Nilsson, Joakim Strömsnäs och Mats Wahlqvist. Mats Wahlqvist blev senare första svensk att nå graden 7 dan år 2004. Sedan dess har han fått sällskap av två till: Kumi Sato 2016 och Nils Björkegård 2020. (7 dan är den näst högsta graden som utdelas i kendo. Det finns i Europa bara en enda utövare med graden 8 dan.)