Kyudons historia

(Fritt översatt från Internationella kyudoförbundets hemsida.)

Den japanska bågen

Pilbågens ursprung ligger långt tillbaka i historien. Redan under äldre stenåldern ska pilbågar ha använts av olika etniska grupper i Mellanöstern och Asien. Även i Japan har man hittat stenåldersbågar. Under Yayoi-perioden (300 f. Kr. – 300 e. Kr.) användes en typ av långbågar som kallas maruki yumi. De tillverkades av en enda bit trä, målades i svart och lindades med björk. En jaktscen med en långbåge med grepp finns t ex avbildad på ett bronskärl från sen stenålder.

I den kinesiska texten Wei zhi från år 297 nämns att japanerna använde långbågar. Pilbågarna omnämns också i den historiska japanska texten Kojiki som skrevs under perioden 680-712. Dessa gamla texter visar den viktiga position som pilbågen hade i japansk kultur, där den användes som en symbol för värdighet. Pilbågen skulle senare få en viktig plats både inom shinto-religionen och i samurajernas ritualer.

Kinesiska influenser

I Kina finns flera äldre böcker som berättar om bågskyttet, men det är framförallt Liji eller “The Book of Rites” som introducerade ett ceremoniellt bågskytte som influerat användningen av den japanska bågen. Diplomatiska förbindelser mellan Kina och Japan kom igång under kejsar Ōjin på 300-talet, och kinesiska influenser spred sig till många delar av det japanska samhället. Kinesiska och japanska idéer om värdighet och artighet blandades och blev till viktiga influenser i samurajernas bågskytte. I Kina sågs pilbågen som det värdigaste vapnet – ett vapen för kungar och adelsmän. Med tiden etablerade sig denna tanke även hos de japanska samurajerna.

Under Heian-perioden (794-1185) började man tillverka kompositbågar av bambu och trä i Japan, med tekniker som spridits från Kina. De modeller som användes under denna period kallades fusetake yumi (ung. “sänkt bambubåge”) och sanmai uchi-yumi (ung. “tre-lagers slagbåge”)

Samuraj-eran

När Yoritomo Minamoto grundade Kamakura-shogunatet 1192 etablerade han också samurajernas etik och proklamerade att en samuraj måste hänge sig åt att uppnå en hög andlighet genom att bemästra bågskytte till häst. Det står klart från Azuma Kagami, en historiebok som skrevs under Kamakura-perioden, att olika former av beridet bågskytte var vida spritt för att träna både kropp och sinne bland samurajerna under denna tidsperiod. Pilbågen som tidigare hade haft en mer rituell roll under Heian-perioden återtog nu sin plats som ett vapen för krig.

Vid Tsurugaoka Hachimangu-templet genomförs det beridna bågskyttet yabusame som en del av en årlig ritual än idag. Olika varianter av beridet bågskytte såsom inu-oumono, skytte mot hundar med vadderade pilar, och kusajishi, prickskytte mot hjort-attrapper, utvecklades till sporter under denna period.

Teknologisk utveckling

Under de årtionden av konflikt som ledde fram till Muromachi-perioden (1338-1573) gjorde bågskyttet flera framsteg. Under kejsar Godaigo sammanställde Sadamune och Tsuneoki Ogasawara det bågskytte som fördes vidare och tränades bland samurajerna, och la grunden för det japanska beridna bågskyttet. Familjen Ogasawara fortsatte att anlitas som stormästare inom beridet bågskytte fram till Edo-perioden (1603-1867). Dåtidens bågskytte beskrivs grundligt i skriften Ryoshun Ozoushi. Vid denna tid grundades även Heki-skolan, som var ett bågskytte främst avsett för strid. Denna skola spred sig och splittrades till många fler och utvecklades mycket under de ca 150 åren från slutet av Muromachi till början av Edo.

Under Meiji-perioden (1868-1912) grundades bl a Yamato– och Honda-skolorna, och framsteg inom det japanska bågskyttet beskrevs i skriften Takatada Kikigaki. Där diskuteras t ex för- och nackdelar med yumigaeri, en teknik där bågen roterar i handen efter att pilen skjutits. Denna teknik möjliggjordes av den kurvade bågen som tillverkades av en komposit av bambu och trä.

Bågskytte som spirituell träning

Efter att skjutvapen introducerades i Japan slutade pil och båge att användas i krigföring, och bågskyttet blev istället en raffinerad träning för kropp och själ. Ett exempel är avståndsskyttet toshiya som har sitt ursprung på 1100-talet, men kom att bli populärt på 1500-talet. Rekordet från 1606 var 51 pilar som träffade målet. Det slogs 1661 av bågskytten Kanzaemon Hoshino som ska ha träffat med 8 000 pilar. Det rekordet slogs igen 1686 av Daihachi Waza som sköt 13 033 pilar inom tidsgränsen på 24 timmar. Han träffade målet med 8 133 pilar.

Toshiya krävde ett snabbt skytte, så speciella handskar designades för att bågskyttarna skulle kunna röra sina tummar fritt. Detta är ursprunget till de handskar med förstärkta tummar (kataboshi) som används inom kyudo idag.

Modern kyudo

Under den fredliga Edo-perioden utvecklades bågskyttet till en konstform och bildade kyudo, bokstavligen “bågens väg”. Vid Edo-shogunatets officiella skola för militärkonst ströks dock kyudo från undervisningen efter ett år då den inte ansågs ha något värde för faktisk strid i en tid med moderna skjutvapen och västerländsk stridsträning. Men utanför skolans väggar var skjutvapnen något för lågrankade fotsoldater, och bland samurajerna var det beridna bågskyttet fortfarande mycket spritt. Under Meiji-perioden, när den första budo-organisationen Dai-Nippon Butokukan bildades i Kyoto ansågs det naturligt att inkludera och uppmuntra till kyudo.

Under 1900-talet introducerades kyudo på gymnasieskolorna som fritidsaktivitet, men när andra världskriget bröt ut togs det igen bort för att det inte ansågs ha något värde i faktisk strid. Efter kriget förbjöds kyudo tillsammans med övrig kampsport under den amerikanska ockupationen, men tilläts komma tillbaka till skolorna redan 1951. Från 1967 antogs kyudo som ett eget skolämne, och kyudons pedagogiska och idrottsliga aspekter omvärderades. Modern kyudo har alltså till stor del växt fram som en del av skolidrotten i Japan, och betonar vikten av att bidra till utbildningen i sin nya tappning.

Svensk kyudohistoria

Kyudo introducerades för första gången i Sverige av Zsolt Györbiró 1969. Det fanns dock ingen lämplig lokal att träna i, och efter några år av utomhusskytte sommartid avstannade träningen. Under 1980-talet återupptogs kyudo-träningen av Johan Sandström genom träning både i Japan och på träningsläger i Europa. På 90-talet fick man möjlighet att träna fullängdsskytte vid Etnografiska museet i Stockholm, och all dåvarande kyudo-träning i Sverige kom att samlas i klubben som bildades där. På 00-talet växte svensk kyudo kraftigt: fler föreningar bildades, framgångsrika uppvisningar hjälpte till att rekrytera nya medlemmar och Sverige blev alltmer aktiva vid europeiska och internationella evenemang. Idag har svensk kyudo ett aktivt landslag. Den högsta graden i svensk kyudo är än så länge 5 dan renshi som innehas av Jan Graaf (2016), och utöver det finns det totalt har fyra svenskar som uppnått 5 dan graden: Johan Sandström 1989, Jan Graaf 2007, Tommy Radesäter 2008 och Knut Högvall 2023.